Det är bara det som finns kvar nu. Förakt.
Efter så många år. Förakt.
Ditt val. Förakt.

Att det man tror sig man ha glömt, gömt och skakat av sig för många år sen helt plötsligt kan poppa upp.
Tror inte det är av ondo, snarare tvärt om, det är bra för att verkligen kunna glömma, gömma och skaka av sig på riktigt.
Men det gör ont likt förbannat.
Det svider nästan lika mycket som då.
Känner mig nästan lika sårbar dom då.
Fast den här gången litar jag på mig själv,
jag vet att jag klarar det,
har gjort det förr och kommer säkert göra det igen.

Tror det går att laga ett brustet hjärta.

Blir så förbannat frustrerad, vill slita mitt hår och nedkalla universums alla demoner.
Ta vågjäveln härifrån!!!

Jag har sedan en och en halv vecka gått på "fettodieten". En kort resume hur den fungerar:
* Massor av fett.
* Inget bröd.
* Ont i huvudet tredje dagen.
* Komma i jeans som tidigare gjort enorma "love - hendles" på fjärde dagen.
So far so good, kan man tycka..

Men..

Vågjävulen RÖR sig inte... VA! Det står i boken att redan första veckan kan man tappa 2 - 3 kg!
Japp, alla utom jag!!

Nu borde jag ju vara nöjd att jag kan ha jeansen, och jag har även provat ett par byxor som under en längre tid har legat i garderoben och hånskrattat åt mig, men skrattar bäst som skrattar sist.. Även dom gick på.. Lite knot och gnäll, men dragkjedan gick igen. HA! Visserligen hade jag en kameltå av sällan skådat slag, men de satt på!!!

Men det som förtrycker lyckan, är ju vågjävulen!

Jag vill slänga ut den, jag vill förklara krig mot den, jag vill stampa sönder den, jag vill...så ofattbart gärna att den ska visa iallafall några gram mindre.. Snälla..

Är helt övertygad om att det finns en hel bunt av andra vågoholics runt om i vårt avlånga land, jag kan inte vara ensam att ställa sig försiktigt på vågen, kisa lite så att siffrorna blir suddiga. Spärra upp ögonen när siffrorna blir tydliga och då kliva av för att kliva på igen, UTIFALL den visad fel. Den sistnämnda proceduren kan upprepas ett antal gånger. Även hur man står på vågen, om jag står på kanten så kanske jag inte blir lika tung, eller på ett ben, eller nåt annat..

Nä, till alla andra vågoholics..

VÅGA, VÄGRA, VÅG!

Ända sen jag var liten så har jag haft en mycket känslig näsa, vilket inte alltid är så trevligt!
Det finns MÅNGA dofter som inte är det minsta tilltalande...

Det har förekommmit frågor om hur jag klarade av att gå omkring i koskitslukt hela dagarna.
Inga problem!
Den lukten förväntas vara där...

Men ta en tung, giftig dam - eller herrparfym, eller gammal svett, eller lukten på en allmän toalett...
Jiiizez...
Inga kommentarer, men jag blir riktigt illamående av vissa lukter.

Lika som att vissa lukter skickar mig till himlen, nya bullar, en nyduschad barnkropp, vissa sköljmedel, en viss herrparfym.. Om den används i en förförelseakt på mig, så kan man säga att det är klart bara det är rätt lukt...

Nå, till saken.
Vart kommer nu arvet in?
Jo det är sonen som har ärvt näsan.. Inte utan att jag tycker lite synd om honom...

Han brukar ha kommentarer som; Åh vad din kudde luktar gott mamma, mamma, det luktar något....brukar vara en annan.

Idag fick jag mig en kommentar som jag skrattade gott åt och som var en anings befogad...
Jag hade varit ute och gott och svettats lite i min inte allt för nytvättade sport -bh.. Inget behöver sägas om lukt..hehehe
När jag kom hem tog jag av mig den, satte på en ny T.shirt, duschade inte, tänkte göra det då barnen sover.
Lilleman kommer och kramar mig och utbrister:
- mamma, vad luktar du på magen?
- vadå, lukter det inte gott? frågar jag(dum dom ett spån)
-nä, jag tror att jag spyr!
-ok.....

Say no more...

Jag blir ofta tillfrågad om hur det är att leva med ett handikappat barn - att jag borde hjälpa dem som inte delar denna unika erfarenhet så att det kan förstå och föreställa sig hur det känns. Så här är det...

Att vänta barn är som att planera en semesterresa till Italien. Du köper guideböcker och gör upp underbara planer. Colosseum, Michelangelo, gondolerna i Venedig. Du lär dig kankse några användbara fraser på italienska.
Allt är mycket spännande!

Efter månader av spänd förväntan är det äntligen dags. Du packar dina väskor och så far du iväg. Fflera timmar senare landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland".
"Holland"!? ropar du. " Vad menar du med Holland? Jga har beställt en resa till Italien! Det är dit jag ska. I hela mitt liv har jag drömt om att komma till Italien".
Men flygresan har ändrats.. De har landat i Holland och här måste du vara kvar. Det viktiga är att de inte har fört dig till en hemsk, ful och smutsig plats full av pest, svält och sjukdomar. Den är bara annorlunda.

så. du måste gå ut och köpa nya guideböcker. Du måste lära dig ett nytt språk. Du kommer att möta människor som du aldrig skulle ha mött annars. Det är bara en annorlunda plats, Tempot är långsammare än i Italien, det är inte lika tjusigt. Men när du väl har återhämtat så ser du dig omkring..du lägger märke till att Holland har väderkvarnar...Holland har tulpaner i alla de färger...och i Holland har det målningar av Rembrant!

Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien..De talar vitt och brett om hur underbart det är där. Resten av ditt liv komer du att säga: "Ja, det var dit jag skulle ha rest. Det var det jag hade planerat".
Den smärtan kommer aldrig, aldrig någonsin att försvinna..därför att förlusten av den drömmem är en mycket betydelsefull förlust.

Men..om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du inte kom till Italien, så blir du aldrig fri att uppskatta och njuta av allt det sällsamma, det underbara... med Holland.
(av Emily Pearl Kingsley)

En text som så bra sammanfattar verkligheten, hur det är att vara förälder till ett funktionshindrat barn!

Så..nu är det dags igen..
Packa stora väskan med små kläder och skjutsa barnen till pappan.
Vi har hållt på så här i tre och ett halvt år nu, men jag vänjer mig aldrig..

Jag har blivit fruktansvärt snabb på att packa iallafall...
Räknar tyst i huvet när jag packar..tre, tre, tre..

Om jag packar tre av allt så vet jag att ongarna klarar sig..

Varje gång jag drar igen dragkedjan till stora väskan så ligger även en stor del av mitt hjärta däri också.. tror nog att jag tänker lite tre där också. En tredjedel till dottern, en till sonen och en kvar i bröstet till mig..

Fast att tänka tre är väl inte helt fel...
Det är ju ett magiskt nummer!