Annas

Japp, det går bra med mitt lycko-tänk...
Jag läser en bok av Kay Pollack som heter Att välja glädje
den är bra, den rekommenderas å det varmaste...
men, å det kommer alltid ett men.

Kays käcka förlslag är att alltid möta varje ny människa, varje ny händelse,
ja varje ny, vad-fan-som-helst med ett:
"det här var intressant, undar vad den här människan, händelsen, va-fan-som-helst
har att lära just mig?"

Detta skall göra att man kan hitta glädje i varje ny VFSH..(vad-fan-som-helst)

Så långt är jag med,jag möter VFSH med ett leende och tänker att det här var minsann intressant!
Å det går så bra!!!
men...

När man(läs jag) har suttit en timme med en krampande, hysterisk dotter
som mår pyton, biter sig själv och konkurrerar ut Linda Blair med en halvmiss,
då är det svårt att möta det med ett:
"det här var intressant, undar vad VFSH ska lära mig idag??"

Visst, jag lär mig massor..
Saker som jag inte vill lära mig, och saker som jag kanske inte behöver få erfarenhet ifrån varje dag??
Jag tycker att hon kan få slippa nu...
Det är inte roligt och vi HAR sagt..
"det här var intressant"

Vi vill inte mer nu...
Varken dottern eller jag.