yippie....eller??
Japp, det går bra med mitt lycko-tänk...
Jag läser en bok av Kay Pollack som heter Att välja glädje
den är bra, den rekommenderas å det varmaste...
men, å det kommer alltid ett men.
Kays käcka förlslag är att alltid möta varje ny människa, varje ny händelse,
ja varje ny, vad-fan-som-helst med ett:
"det här var intressant, undar vad den här människan, händelsen, va-fan-som-helst
har att lära just mig?"
Detta skall göra att man kan hitta glädje i varje ny VFSH..(vad-fan-som-helst)
Så långt är jag med,jag möter VFSH med ett leende och tänker att det här var minsann intressant!
Å det går så bra!!!
men...
När man(läs jag) har suttit en timme med en krampande, hysterisk dotter
som mår pyton, biter sig själv och konkurrerar ut Linda Blair med en halvmiss,
då är det svårt att möta det med ett:
"det här var intressant, undar vad VFSH ska lära mig idag??"
Visst, jag lär mig massor..
Saker som jag inte vill lära mig, och saker som jag kanske inte behöver få erfarenhet ifrån varje dag??
Jag tycker att hon kan få slippa nu...
Det är inte roligt och vi HAR sagt..
"det här var intressant"
Vi vill inte mer nu...
Varken dottern eller jag.
Mitt mål!
Sakta men säkert närmar jag mig,
jag kan förnimma den gröna skylten,
när det är riktigt soligt,
och jag kisar med båda ögonen..
Snart så,
ser jag den tydligt..
Då är jag framme,
då är jag hemma!
Vill ni se en stjärna?..
Fan vad jag är bra!
Vad hände?..
Igår kom mina små hem, efter en helg hos pappan och jag tänkte att nu är det slut på friden...
Här blir det inga kvällar för sig själv för sonen, 4år har fått för sig att allt är läskigt och vill inte sova på sitt rum..
Dottern i sin tur har haft det besvärligt med sin medicin och inte somnat förräns vid 23-tiden och mamman har varit i det närmaste död...
Så vad hände ikväll????
Klockna är nu kvart i nio och jag har precis vaknat ur chocken... Bägge barnen sover...gott...i sina sängar....
Men, jag fattar inget???
Men jag är glad och nöjd... Nu kan jag ju både blogga och skriva i bra-tack-hjälp boken...
Man ska ta vara på livet små, små glädjeämnen..
carpe diem.
Det hela började i morse med att sonen sjöng; Upp å hoppa, ligg inte å dra dig, du å ja måste fånga dagen...
Jag kan informera att jag klev ur sängen tio över sex, medan han sov till halv åtta, ändå fick jag höra denna glada jingel.
För en gångs skull lyckades jag ha båda barnen klädda, välkammade och på plats på dagis i tid...hepp..! Alla dagisfröknar tappar hakan, även jag när jag ser att klockan är halv nio och vi är på plats..
Hemma igen när klockan är nio och jag är fortafarnde i chocktillstånd, vad ska jag nu göra med hela den här långa dagen? Nu har jag ju massor av timmar innan det är dags för hämtning..
Va?.. skolarbete??? Nu hör jag dig väldigt dåligt?? Jag skickade ju in fem uppgifter igår... Ja, just ja, det var fyra till som skulle ha varit inne i fredags...
Men först en livgivande promenad, men musik i hörlurarna och stegräknaren i högsta hugg så traskade jag glatt iväg. En och en halv timme senare och kroppen 13000steg fattigare så var det dags för skolarbetet...
Med temat för dagen, carpe diem, så har jag gjort färdigt tre av fyra och har den fjärde nästan klar...hepp!! igen..
Började också med min sommarkurs, Matematik C... Huga luga liten sommarstuga.... Det är inte lätt... Men vem har sagt att livet skulle vara lätt??? JA, det var då INTE jag!!
Var sedan till stora metropolen Gävle och införsaffade DYRA ortopediska skor med inlägg till dottern.. Prisa landstinget som fortfarande subventionerar vissa saker..
Så jag kan säga att jag är rätt nöjd med den här dagen!
Camilla, jag skriver varje dag å jävlar vad bra jag är!!!
