Annas

Så..nu är det dags igen..
Packa stora väskan med små kläder och skjutsa barnen till pappan.
Vi har hållt på så här i tre och ett halvt år nu, men jag vänjer mig aldrig..

Jag har blivit fruktansvärt snabb på att packa iallafall...
Räknar tyst i huvet när jag packar..tre, tre, tre..

Om jag packar tre av allt så vet jag att ongarna klarar sig..

Varje gång jag drar igen dragkedjan till stora väskan så ligger även en stor del av mitt hjärta däri också.. tror nog att jag tänker lite tre där också. En tredjedel till dottern, en till sonen och en kvar i bröstet till mig..

Fast att tänka tre är väl inte helt fel...
Det är ju ett magiskt nummer!